Vi älskar musik också, och har vid flera tillfällen ertappats med att trilla tillbaka i våra bakgrunder som medlemmar i progmetalband, trumpetare i blåsorkester och bas i gosskör. Ibland dyker det också upp ett dragspel eller stylophone, men vi landar oftast i kärleken för metal. Att sortera metal i genrer är enligt oss lite av ett debakel. Vi försöker sätta musiken i fokus och attityden i skuggan
, och därför blir det oftast musik som trillar utanför den stora massan. Vi spelar "lite mer förbannat", utan någon som helst fientlighet utan mer i form av expressionism och uttrycksdiarré med hjälp av musik. Man behöver inte äta kattungar på scen för att vara speciell. Det handlar mer om fräsiga ackordsprogressioner, sköna hängiga riff och rätt inställning till musik än om en illvillig attityd till omvärlden. Vi står inte bakom kyrkbränder och unicorn stabbings, men (ja, det finns ett "men" här) vi ser t.ex. den norska black metal-scenen som en del av historien vi förmedlar. Det må vara en genre (here we go again) med svåra attitydsproblem, men det är svårt att prata om black metal utan att referera till hur det startade. Samma sak gäller med dödsmetall och alla andra märkliga derivat och avstickare från genren vi kallar metal. Att Iron Maiden, Judas Priest, DIO, Black Sabbath, Metallica, W.A.S.P, Motörhead, Saxon, Mötley Crüe, AC/DC m.fl. absolut har sin plats i historien är inget vi någonsin kommer förneka, men (och här kommer ett stort "men") det är också precis just det; en plats i historien. En husgud kommer antagligen alltid vara en husgud, men musik kommer alltid att nå nya höjder och vi rekommenderar att alla sinnen är öppna för vad som händer omkring oss. Ryktet går att vårt metalkryss är omänskligt svårt, men den vanligaste kritiken vi får är att det är för lätt. Vi har full förståelse att det är svårt att veta vad det andra ordet i ett moldaviskt band på vågrätt 7 är, men söker vi ett väderslag med en paraplyledtråd kanske svaret inte är så långt bort? Välkomna!
// Alex och Bamse
